Har ett antal bekanta med brokiga bakgrunder- missbruk, kriminalitet och den gamla vanliga misär det livet medför. Idag lever de nyktert med möten och terapi och sysselsättning i olika föreningar som finns för att stödja folk som vill ändra sina liv. So far - so good och klart man blir glad och imponerad av deras förändring, det ÄR starkt gjort. Men. MEN. 

All terapi har ätit upp en del av deras hjärnor, helt AA/NA-skadade och irriterande lugna och tacksamma hela tiden.

Jag blir vansinnig. Denna jävla tacksamhet.

Ett exempel: "Klarade mitt körkort idag, varit en lång väg och jag är så stolt och tacksam för detta"

Stolt? Ja Tacksam? NEJ Det är du själv som slutat knarka, skaffat ett jobb, sparat ihop pengar och sen lagt ner din själ i pluggande och övningskörning. Ge dig själv en high five och var stolt, det är DU som gjort jobbet, du behöver inte tacka nån högre makt eller what so ever. 

Ett till exempel: "Idag höll jag på att glömma bort min tacksamhet men fina vänner fick mig på rätt spår igen"

Eh, din sambo har lämnat dig, din hund dog precis, du fick inte jobbet du hoppades på och dessutom försov du dig idag. Och sen när du kommer ut ur porten regnar det, och du upptäcker att någon snott din cykel. Det är HELT OKEJ att bli förbannad då. Man nästan ska bli förbannad då. Det är nästan lite onormalt att inte tycka att världen är orättvis och att livet suger just då. Det är nästan lite otäckt när reaktionen uteblir - och istället hörs något transartat mumlande om att "idag är jag tacksam över att..." 

Och sista exemplet för idag, ska jag kunna sova måste jag lugna ner mig nu.

"Idag har jag varit nykter i 6224 dagar och jag är tacksam över..."

För helvete. Sluta se dig själv som en ex-missbrukare/tjuv/fuck up och gå vidare med ditt liv nån jävla gång.